Höstdagjämningen – när mörkret tar över

Höstdagjämning inträffar när jordens axellutning gör att solen befinner sig exakt över himmelsekvatorns plan. Det händer två gånger om året: på våren runt 20 mars och på hösten runt 23 september. Just vid de tillfällena är dag och natt lika långa – tolv timmar var – ungefär.

Ungefär, för det finns ett litet lurendrejeri i astronomin. Jordens atmosfär böjer solljuset, vilket gör att vi ser solen ovanför horisonten en kort stund trots att den geometriskt sett redan gått ner. Av den anledningen är dagen faktiskt lite längre än natten även på dagjämningsdagen. Exakt dag och natt lika länge inträffar några dagar före höstdagjämningen. Det kallas ekvino, från latinska aequus nox – jämn natt.

Årets fyra astronomiska vändpunkter bildar ett mönster: vårdagjämning 20 mars, sommarsolstånd 21 juni, höstdagjämning 23 september och vintersolstånd 21 december. Datumen kan variera med en dag åt något håll beroende på jordbanan och hur skottåren faller.

Höstdagjämningen är inte bara en symbolisk gräns. Det är den period på året då dagarna förkortas som snabbast. Under sommaren ändrar sig dagslängden trögt – nära solståndet i juni knappt märkbart från dag till dag. Men kring höstdagjämningen accelererar mörkväxten. Varje dag blir tydligt kortare, och det märks.

Hur mycket beror på var i Sverige du befinner dig. I södra Sverige handlar det om några minuter per dag; i norr är förändringen ännu brantare eftersom latituden förstärker axellutningens effekt. I Kiruna, som ligger långt norr om polarcirkeln, går övergången till polarnattens mörker snabbt och dramatiskt.

Kroppen registrerar mörkerväxten. När kvällarna mörknar tidigare ökar tallkottkörteln produktionen av melatonin – sömnhormonet – tidigare på kvällen. Det är evolutionens sätt att förbereda kroppen för vintervila. För de flesta märks det som ökad trötthet tidigt på kvällen. För andra, med säsongsbetonad nedstämdhet, kan mörkrytmen bli påtagligare. Det är inte inbillning. Det är biologi.

Höstens färgprakt är inte trädens sätt att dö gracefullt. Det är ett aktivt beslut att överleva vintern.

När dagarna kortas och temperaturen sjunker börjar lövträden bilda ett korklager vid bladfästet, en process som kallas abscission. Bladet skärs gradvis av från sin greens livsnerv. Klorofyllet – det gröna pigmentet som drivit sommarens fotosyntesmotor – bryts ned. Och när det gröna försvinner framträder karotenoiderna, som hela sommaren legat dolda bakom klorofyllets övermäktiga gröna. Det är de som ger de gula och orangea tonerna.

De röda och vinröda färgerna är däremot nyproducerade. Köld och sol sätter igång syntesen av antocyaner, ett pigment som troligen skyddar bladet under nerbrytningsfasen – ungefär som ett solskyddsmedel i nedgångstider. Det är därför kalla, soliga höstar ger intensivare rött än milda regniga höstar. Lövens färg är väderrapport och kemi på en gång.

När korklagret är komplett lossnar bladet och faller. Trädet är nu förberett: det har dragit tillbaka näringen från löven, stängt portarna och är redo att klara vinterfrosten.

Alla kulturer har märkt vad höstdagjämningen innebär. Det är en av de fyra punkter på jordens bana runt solen där något faktiskt förändras – inte bara kalendariskt utan fysiskt och biologiskt. Ljuset minskar, kylan kommer, kroppen ställer om.

Det finns något nyttigt i att faktiskt stanna upp vid den 23 september och känna skiftet. Inte för att romantisera mörker, utan för att förändringen är verklig. Sommaren är matematiskt slut. Dagarna är kortare än nätterna från och med nu, och de fortsätter kortas ända till vintersolståndet 21 december.

Sen vänder det igen.