Vintersolståndet – årets kortaste dag

Vintersolståndet inträffar när jordens nordpol lutar som mest bort från solen. Det är inte något vi beslutar om – det sker med astronomisk precision varje år, vanligen den 21 december (datumet kan variera en dag åt endera hållet). Vid detta ögonblick är solen på sin lägsta punkt på himlen under hela året, och dagen är som kortast.

Ju längre norrut man befinner sig, desto mer extremt känns det. I sydligaste Sverige varar vinterns korta dag ändå ett bra antal timmar. Längre norrut krymper den snabbt. I Norrlands fjälltrakter kan solen knappt pika upp alls – och allra längst norrut råder polarnatt, dvs. solen går inte upp över horisonten på hela dygnet. Samma planet, samma dag, men helt olika upplevelse beroende på var du står.

Sverige sträcker sig över en anmärkningsvärd breddgrad. Det innebär att skillnaden i dagsljus vid vintersolståndet är enorm – inte bara några minuter utan flera timmar. En person i Malmö och en i Kiruna lever i praktiken helt olika decemberljus, trots att de delar kalender.

Det beror på latituden – hur högt upp på jordklotet vi befinner oss. Vid vintersolståndet är solen lågt på himlen överallt, men i norr är vinkeln ännu flackare. Solens ljus sprids ut och når marken i en extremt grund vinkel, vilket ger svagare värme och kortare ljusperioder. Längst i norr innebär det polarnatt under en sammanhängande period runt solståndet.

En liten kuriositet: solnedgångarna i södra Sverige börjar faktiskt bli senare redan innan vintersolståndet. Det beror på ett astronomiskt fenomen – jordens elliptiska bana gör att solen inte rör sig jämnt längs himlen. I norr sker samma vändpunkt lite senare. Det är därför en del människor i söder märker att kvällarna börjar ljusna tidigt i december, trots att vi ännu inte nått årets kortaste dag.

Det psykologiskt märkliga med vintersolståndet är att det är mörkast och ljusast på samma gång. Mörkast i den faktiska meningen – detta är den mörkaste dagen. Men det är också den dag då allting vänder. Från och med 22 december växer dagarna, dag för dag, vecka för vecka, tills vi når sommarsolståndet den 21 juni.

I gamla tider var denna vändpunkt inte abstrakt kalenderkunskap utan ett faktiskt händelse man firade med eldar och gemenskap. Man visste att det skulle bli ljusare. Man ville markera det. Den känslan är inte så svår att förstå, ens i dag – att mörkret har ett slut är en kunskap som faktiskt lättar lite.

Nästa astronomiska milstolpe är vårdagjämningen den 20 mars, då dag och natt är ungefär lika långa och ljuset återigen dominerar. Men vintersolståndet är startpistolen.

Det är knappast en slump att julens högtid infaller precis vid vintersolståndet. Ordet "jul" härrör från det gammalnordiska "jol" – ursprungligen namnet på ett hedniskt vintersolståndsfirande, Yule. Eldar tändes, gäster välkomnades och man firade att solen vände.

Vintersolståndet kallades förr för "starbrak" och omgärdades av folktro om en magisk natt då gränsen mellan världar var tunnare än annars. När kristendomen spred sig i Norden valde kyrkan strategiskt att lägga Jesu födelsedag precis vid denna etablerade festperiod. Gamla och nya traditioner smälte samman, och högtiden lever kvar – om än i ny form.

Det vi kallar julafton firas alltså bara tre dagar efter vintersolståndet. Ljusen i fönstren, glöggen, gemenskapen – allt härstammar från ett urgammalt behov av att lysa upp mörkrets djupaste punkt och fira att ljuset återvänder.